Superfredde

Ute är det mörkt och kallt, de kala träden får allt att kännas tomt och slutet på detta är långt bort och näst in till obefinntligt. Precis som det är ute är hur jag upplever allt nu. Det är tomt och jag vill inget hellre än att sova, skyddad av täcket och känna sig liten skulle vara helt underbart just nu. Sova och sova ända tills man själv vaknar utvilad och glömt allt dåliga, dvs nästan allt.

Eftersom hela dagen verkligen varit skit känns allt så meningslöst nu, om jag hade behövt gått över en bro med vatten under på vägen hem hade jag garanterat hoppat. Det iskalla vattnet hade förhoppningsvis väckt mig till liv, men det tvivlar jag på om det verkligen hade.  Det känns lite som jag lever i en lögn, hur kan allt ha ändrats från Lördag till Måndag? Jag fattar verkligen inte. Fattar ens personen att jag vill ha en "förklaring"?
Kärleken kan aldrig göra mig lycklig, aldrig hänt kommer nog aldrig hända men ändå ger jag mig alltid in i leken så fort.

Så helt enkelt känner jag mig väldigt nere nu, tårarna rinner när dom har lust men det är inte bara pga en sak utan allt. Just nu har ju verkligen allt kommit samtidigt och nu fungerar det inte längre, jag vet varken in eller ut och inget, verkligen inget är positivt. Detta är anledningen till mitt humör idag, ber dock om ursäkt till de som inte ens är inblandade i detta men ni som dock bidragit till mitt dåliga humör kan kanske fundera över vad som förändrats för jag vet inte men jag vill gärna veta.