Superfredde

Känns verkligen som att jag har börjat bry mig mindre och mindre om allt för många viktiga saker. Det går bara inte att försumma allt men det är ändå det jag redan börjat med.

Så skolan? Jag är alltid på lektionerna, har nästan alltid rätt saker och är nästan alltid i tid, men dessa goda förutsättningar tar jag inte vara på. Jag tar heller inte vara på min kunskap jag fick i fruängsskola, 290 poäng till vad?
Egentligen borde jag "struntat" i att plugga då och göra det nu ist när det verkligen behövs, för nu är jag så grymt trött på att plugga att jag inte lägger någon energi alls på det vilket är både DUMT och KORKAT men det är som sagt min framtid.
I nian blev jag skit sur och en hel vecka förstörd om jag fick G på ett prov men nu blir jag nästan glad om jag får G då det inte är en självklarhet för mig att ens uppnå G.
Jag är inte heller koncentrerad på lektionerna men det är bara för att det finns så mycket annat jag hellre vill göra än att lyssna på en tråkig lärare. Jag blir nog tillsagd att vara tyst och att jobba med mitt minst en gång varje dag och snart reagerar jag inte på det längre.
Dom som gick med mig i nian vet att jag blev tillsagd ytterst få gånger men när någon väl sa till mig började jag jobba, men den som tror det är så nu har otroligt fel.
Man kan säga att engelska läraren fick pms utbrott på mig och Tor idag, vi snackade inte högt och störde inte resten av klassen (vi jämförde våra händer) men det störde henne, och vi kunde tydligen gå ut om vi inte hade lust att läsa. Som tur var dampade hon inte bara på oss. På matte och biologi lektionerna jobbar jag nästan inget alls, all tid går åt till att prata. Vad har egentligen hänt med mig? Hur kan allt ta en sån vändning? 

Mitt synesätt på t ex alkohol har också ändrats, har dock aldrigt druckit men seriöst palla bry sig!
Känns som man ska leva livet nu och göra det man vill. Men jag menar givetvis inte att jag ska supa mig full varje helg och inte veta hur jag tog mig hem eller vakna upp hos någon helt okännd människa. NEJ verkligen inte men jag är nog inte mammas och pappas lilla flicka längre. Jo visst enligt vissa är jag det men om man vet hur blyg och "duktig" jag va för 1 år sedan skulle ni också hålla med mig. PÅSTÅR INTE ATT JAG ÄR VÄRSTA BADGIRL eller något för det är jag verkligen inte, men jag börjar väl gå mer åt det "normla" hållet XD

Jag har helt enkelt börjat ta livet mer som det kommer och ha så roligt som möjligt, dock är jag nöjd med vissa delar i mitt "nya liv" och andra inte. Känner dåligt samvete för skolan men det känns dock inte som det kommer påverka mig nu, men jag antar att det kommer bli ganska mycket hårdare när nästa lägesrapport kommer vilket jag tror den gör innan lovet, FY FAN för det. Och jag ser inte heller ifram mot mitt mentorsamtal med Helene som också råkar vara vår engelska lärare som dampade på mig idag, och berömde mig förra samtalet. Nästa samtal kommer bli hemskt! :S

Hel konstigt inlägg men nu vet ni som orkade läsa hela vad som brottas inne i min hjärna.
    - Ängelen: Plugga du vinner på det i längden
    - Djävulen: Fan heller ha så roligt du kan, LEV NU!